Nu har älgjakten pågått i lite mer än två veckor och har bjudit på både det ena och det andra som vanligt. Hundarna har skött sig över förväntan, det har varit älg på benen i stort sätt varje gång vi släppt någon av dem. Ingen av hundarna har ställt älg ännu men både Zacke och Asko har precis blivit två år så de har nog inte kommit igång riktigt, men det kommer nog.

Den första otrevliga incidenten skedde redan andra jaktdagen då Zacke tog upp älg 300 meter från platsen jag släppte honom. Efter bara ett par minuter drog det iväg mot passlinjen. Perfekt tänkte jag, det här blir bra det. Ett par hundra meter från första passet vände det dock och drog i väg åt helt fel håll, rakt ut från marken. Närmare två km bort dör plötsligt Zackes sändare helt oförklarligt. Ser på pejlen att han är i ett skogsparti i närheten av en gigantisk myr. Tack och lov att han inte drog ut på storvägen tänker jag. Nu står jag där i skogen utan koll på var hunden är och funderar på hur i h-vetet jag ska lösa det här. Zacke har alltid kommit tillbaka när älgarna har skenat så jag står kvar och väntar i en halvtimme men ingen hund kommer. Börjar gå vidare genom såten och tänker att Zacke kommer nog och letar rätt på mina spår när han blir less.

Efter en timme har jag gått klart såten och vi har samling vid vändplanen. Fortfarande ingen hund. Nu börjar en otäck känsla infinna sig i magen, storvägen ligger ju rätt nära, det är ju mycket björnar här osv osv.. Kommer på att någon kanske hittat hunden och plockat upp honom i bilen, tur att mitt mobilnummer står på västen tänker jag och inser i samma veva att mobilen ligger på köksbordet en mil från platsen jag är på nu.

Går tillbaka in i såten och ropar på hunden utan resultat. Får skjuts bort till min bil åker vidare på grusvägarna kring området vi jagat av för att se om älgarna kanske gått över vägen och om hunden ev springer runt där någonstans. Fortfarande ingen hund. Kämpar nu mot paniken som börjar få fäste i huvudet. Hunden har nu varit borta i mer än två timmar. Man har ju hört talas om hundar som aldrig ger sig och som ägaren får hämta i skogen nästa dag osv, men Zacke har ALLTID kommit tillbaka.

Ser nu att bensinlampan börjat lysa och får lov att åka och tanka. Passar på att svänga förbi hemma och hämta telefonen. Lyckligtvis är det ingen som har ringt vilket borde innebära att hunden i alla fall inte blivit påkörd tänker jag samtidigt som jag åker tillbaka till jaktområdet. I ett sista försök att hitta hunden innan det blir mörkt börjar jag gå genom såten åt motsatt håll samtidigt som jag ropar och visslar som en tok.

Jag rör mig mot platsen där sändaren slutade fungera och tankarna virvlar i huvudet.. Kommer på spåret där Zacke sprungit och ser att det är inte mindre är tre älgar han har varit efter, och det var minsann inga små älgar heller kan jag lova.

När jag kommit ett par hundra meter från platsen hunden försvann på så hör jag plötsligt ett flåsande jag känner igen och ut ur snåren kommer en väldig blöt och trött jämthund. I detta läge var det svårt att hålla igen kan jag lova. Tårarna bara rann helt ohejdat. Det är helt otroligt hur mycket man kan älska en hund.

När jag kopplat hunden tar jag mig en titt i området och ser att Zacke vallat runt dessa tre stora älgar i stora cirklar ett bra tag. Ser även en mängd färska björnspår och inser plötsligt att här står jag i tät snårskog, en kilometer från närmsta väg, utan bössa och det är inte lång tid kvar innan det blir mörkt. Fick lite bråttom därifrån då kan jag lova.

Den andra incidenten hände förra helgen då hunden tyckte det var en bra idé att springa runt uppe på storvägen. Vet inte vad han fick för sig, kanske tyckte han att det var drygt att gå på myren eller nått. Blev ganska kall när jag ser på pejlen att hunden snurrar runt på vägen. Fick springa som en tok över en myr för att komma fram till vägen. Lyckligtvis är det bra sikt där hunden valde att gå upp på vägen och bilisterna är medvetna om att det är lösa hundar ute nu.

Resultatet av jakten så här långt är två oxar, en 8a och en 9a samt en kalv. Slaktvikten på oxarna var ca 245 och 280 kg.

Nu är det uppehåll from fredag tills oktoberjakten drar igång igen så nu hinner man ut och ta någon tjäder för den inlånade finnspetsen också.

Skitjakt på er!

Kommentarer(3)

Jag och Konsult’n anlade häromdagen det som ska bli min nya rävåtel. Som ni kommer ihåg så drabbades ju min gamla åtel av åkomman “kalhygge” och blev obrukbar.

Den nya åtelplatsen ligger närmare åkern där kojan kommer att stå. Jag tror på denna plats med tanke på hur mycket rävspår man kan se här varje vinter. Rävarna har helt klart ett stråk som går rakt över där jag nu la den nya åteln.

Efter att ha grävt och svettats en stund var det så dags att fylla på grundåteln. 15 kg kött från botten av frysen fick utgöra grunden och ett par kilo hackat i småbitar spreds sedan ut kring åtelplatsen. Så fort älgjakten är igång så kommer det inte att vara någon brist på åtelmaterial här direkt.

Efter ett väl utfört jobb bestämde vi oss för att ta en sväng upp till tjärn så terriern skulle få bada av sig värsta skiten hon dragit på sig i kring åteln.

När vi väl var uppe vid tjärnen och hunn fått bada av sig det värsta gick vi bort till den nya bäverhyddan för att se om det varit någon aktivitet sedan våren. Väl framme ser jag ett hål i myren som bävern gjort. Tittar ner i hålet och ser en lätt sluttande gång som går ett antal meter innan den försvinner ner i vattnet.

Nu hör ju till saken att jag försöker få terriern att gå i gryt så jag har någon användning för henne så jag ropar in henne och säger “ja ner och ta’n” varpå hon handlöst kastar sig ner i hålet och kryper i väg längs gången. Snart hörs ett jäkla liv där nere och jag försöker se vad som händer genom att sticka ner huvudet så långt det går i hålet. Dessvärre är hunn längst ner i gången så jag ser inte vad hon pysslar med. Sticker ner handen och får tillslut tag i nackskinnet på henne och drar upp hunn ur hålet. Med sig i ett fast grepp har hon en pinne som är minst dubbelt så lång som sig själv och tjock som hennes hals.

Nåja, hon gick ju ner i hålet helt självmant så det är ju en liten seger i alla fall. Ska ta med henne till ett av gryten här i byn nu i dagarna så får vi se vad som händer.

När det gäller åteln så var jag upp nu i kväll och satte upp en åtelkamera så vi får se vad som springer runt där och äter upp alla godsaker jag slänger ut. Kommer att lägga upp bilder här från kameran om den visar något intressant.

Kommentarer(0)

Missade premiärmorgonen pga dambesök, men lyckades i alla fall ta mig ut på kvällen. Hade inga större förhoppningar med tanke på att regnet föll konstant och vinden friskade i med jämna mellanrum.

Smyger mig mot tornet jag skulle sitta i och ser på vägen dit otaliga fejningar och uppsparkade gropar, tänker för mig själv att det kanske kan bli något i alla fall trots vädret.

Efter att ha suttit lite mer än en timme så upphör regnet och förhoppningarna ökar markant. Dessvärre är det enda jag sett när jag klättrar ner ett par timmar senare en hackspett. Har nog aldrig sett en så tom och öde skog någon gång.

Skam den som ger sig! Nu har det spruckit upp en hel del och solen skiner faktiskt igenom lite då och då. Vinden är svag och konstant så förutsättningarna för en givande kväll är mer än bra. Vi får väl se hur det går.

Skitjakt på er!

Kommentarer(2)

Nu är vi igång med jakten igen! Snacka om att man har väntat på det här. Iofs smygstartade man ju redan den 1 jul i år med att vaka på rävvalparna, men augusti är ju då det börjar på “riktigt” så att säga.

Har i alla fall hunnit med en rävtik och ett gäng fågel så här långt. Nu är det ju snart den 16e så vi får väl se om det blir någon bock i år. Ska försöka återkomma med något mer matnyttigt när det blir dags.

Skitjakt på er!

Kommentarer(0)

I kväll var det dags att åter smyga upp till tjärn för att försöka sig på “storråttan”. Den här gången var jag ute lite tidigare än sist för att försöka passa på bävern vid hyddan. När jag kom upp till tjärn så vände vinden igen till min nackdel, men eftersom det gick hyfsat sist så brydde jag mig inte om det så mycket utan smög bort och satte mig en bit från den nybyggda hyddan.

När jag suttit en stund tog jag fram kikaren och började spana på ett par tranor som spatserade på andra sidan tjärnen. Detta tog i runda slängar 15-20 sek. När jag sänker kikaren så ser jag en bäver 10 meter framför mig i vattnet, simmande sakta med en pinne i munnen. Var bävern kom i från har jag ingen som helst aning om, den bara var där helt plötsligt.

Nu är situationen samma som härom dagen, bävern ligger lågt i vattnet och jag kan inte skjuta. Sitter och betraktar bävern en stund när den tuggar lite på sin pinne och simmar runt i små cirklar. Tillslut lämnar den pinnen i vattnet och börjar simma mot en bit fast mark framför mig. Genast har jag bössan osäkrad och hårkorset ligger i bogen på bävern.. Men tro inte att f-nskapet går upp på den lilla ön, nej då, en meter ifrån ön vänder den sakta och simmar ut mot mitten på tjärnen för att sen dyka och försvinna. Såg inte till bävern överhuvudtaget på de 45 minuter jag satt kvar efter detta.

Det som är lite roligt i allt det här är att jag tror den här bävern är en gravid hona. Jag fick det intrycket när jag såg den simma runt och framför allt när den dök. Jag har bestämt mig att låta den här bävern vara i fred nu så kanske med lite tur man får en jaktbar stationär stam på marken framöver.

Får fixa mina bäverlår på annat håll, tur man har lite vatten att välja på.

Kommentarer(1)

Äntligen är det vår här på riktigt! Hur vet man då när det är vår? Jo, det är när isarna släpper sitt grepp om åar och insjöar här omkring och man kan smyga runt i gryning/skymning med bössan i högsta hugg på jakt efter bäver.

Fick i går höra av en här i byn att det tydligen skulle varit bävergnag uppe vid tjärnen. Konstigt tänkte jag, där har det ju inte varit någon bäver sen jag sköt bort den sista för ungefär 4 år sen? Nåja, eftersom tjärnen bara ligger nån kilometer upp i skogen så var det ju en enkel sak att ta med sig bössan och smyga en sväng på kvällen.

Kommer upp till tjärnen runt 19.30 och börjar smyga bort mot platsen där bävergnagen skulle observerats. I samma stund som jag ser de färska gnagen (och de nyfällda träden) tvärvänder vinden och blåser nu helt plötsligt mig i nacken i stället. Jaha, det var det det tänkte jag och hängde bössan över axeln. Nu kan man ju gå runt och spana lite i alla fall till nästa gång hinner jag precis tänka när jag ser något i ögonvrån som får mig att stelna till. Sakta vrider jag huvudet åt höger, och tro på f-n, ligger det inte en stor bäver och stirrar på mig bara någon meter bort i vattnet!

I det här läget skjuter man helt enkelt inte. En bäver som ligger i vatten erbjuder sådan liten träffyta att minsta lilla fel resulterar i en skadeskjutning, och eftersök under vatten är ju inte det lättaste. I stället plockar jag fram kameran och filmar “storråttan”. Jag hade tänkt filma och närma mig tills dess att bävern dök, men batteriet gav upp innan dess tyvärr. Bävern låg kvar och tittade på mig ungefär en minut till efter det att kameran dog.

Nu vet jag i alla fall att jag har början till en bäverstam på min mark igen. Den här gången kanske man ska ta vara lite mer på den och inte lyssna på grannen som är så himla rädd om sina träd. Så länge de inte dämmer upp eller ställer till med allt för mycket skador på min mark så kommer jag nog att skona ett par av dem. Men å andra sidan så är ju rökt bäverlår så otroligt gott!

Kommentarer(1)

I morse var jag ute med Bonne’n för att utfodra kronhjortarna i hägnet. Bonne’n är lite ofärdig nu efter ett mindre kirurgiskt ingrepp och var inte riktigt i stånd att hantera en ensilagebal.

När vi närmade oss hägnet med balen förstod hjortarna att det var mat på gång och började trängas intill grinden. Beväpnad med en hink kraftfoder fick jag bege mig in bland dem för att locka iväg flocken till foderplatsen för att sen kunna öppna grinden så att Bonne’n kunde köra in traktorn och balen.

Hälften av hjortarna i hägnet är lite halvtama och det var dessa som nu trängdes kring mig för att komma åt kraftfodret i hinken. Helt tama är de ju förstås inte utan de höll sig på ungefär 1-2 meters avstånd. Det är dock ganska nära i alla fall när man är omgiven av ett 10-tal djur.

När väl kraftfodret var utspritt var det inga problem att öppna grinden och placera ut balen. Hjortar är bra fina djur. Nästan så man blir lite sugen på att skaffa sig några stycken själv.

Kommentarer(2)

Solen sken så fint idag och snön hade sjunkit i hop så pass att det var läge att dra till skogs med hundarna. Finns egentligen inte så mycket mer att säga, alla som varit ute en sådan här dag vet precis hur underbart det kan vara. Satt faktiskt och solade och drack kaffe ett bra tag medan Ikaroz gjorde sitt bästa för att häva ihjäl Zacke.

Kände att nu är nog faktiskt våren på väg. Sitter bara och väntar på att isarna i alla små åar häromkring ska gå så bävern tittar upp, behöver lite nya bäverlår nu.

Kommentarer(1)

Bonne’n slaktade ett par djur i går och allt “rens” hamnade naturligtvis på åteln. Tänkte att detta enorma berg av godsaker skulle naturligtvis dra till sig traktens alla rävar direkt och bokade gluggen för natten.

Tänk så fel man kan ha i bland. När jag kom ner till Bonne’n och gjorde mig klar för att smyga upp på gälln hörde jag en räv skälla en bit ner mot sjön. Detta var det enda som hände denna natt. Förmodligen hade det varit för mycket rörelse kring åteln under dagen för att mickel skulle våga sig fram så snart och brunstperioden gör nog sitt till den också. Tror inte hanrävarna är så toksugna på mat just nu.

Trots en händelselös natt är jag helt nöjd. Det är något speciellt med att sitta där i mörkret, lyssna på djurens rörelser nere i ladugården och stirra ut i natten i väntan på mickel. Man har gott om tid att fundera och bara vara helt enkelt, något som jag är i stort behov av just nu. Ni som inte prövat på att vaka räv, se till att ni får chansen att sitta en natt vid gluggen. Det kan i början verka långtråkigt och jobbigt, men snart glider man in i ett sorts halvvaket tillstånd där alla intryck förstärks mångfallt och klockan bara rinner i väg.

Har man tur får man även se hur mickel kommer “glidande” över snön mot åteln. Det är verkligen något speciellt med att få se en fullpälsad vinterräv i månsken kan jag lova. Fast i de flesta fallen brukar man lyckas titta åt ett annat håll när mickel kommer och upptäcker honom ståendes på åteln.

Funderar nästan på att ta ett pass i natt med fast man börjar bli lite sliten. Ska ringa Bonne’n först och höra om det har varit någon aktivitet på åteln under morgontimmarna innan jag bestämmer mig.

Kommentarer(0)

Ja, vad ska man säga? Uffe är mannen med stort “M”..

Kommentarer(1)